.:: Just nu
Online: 31 | Inloggade: 25


.:: Chatt
Logga in för att skriva inlägg


.:: Våra partners







NYHETER FRÅN EWP


26 juli 2017 16:28
Sommarens Faror - Del 2 (Reprisartikel från 2016)

År 2016 så kom denna serien för första gången och det verkar kanske litet som "idétorka" när undertecknad valt att lägga ut artikeln på nytt. Men samtidigt så blir ämnet aldrig inaktuellt. Kanske så har några av er ej sett artiklarna innan. Så vi önskar en lärorik läsning...

Sommarens faror del 2 - Fästing - Brännmanet - Jätteloka - Nässla

I förrra avsnittet så tog vi upp de tre djuren som i sig är de "farligaste" man kan stöta på sommartid. Men det finns fler kymiga företeelser man kan stöta på. Fästing, brännmanet samt jättebjörnloka och brännässla är otrevliga "bekantskaper" man helst vill slippa.

1 - FÄSTING (Djurgrupp med fler än 700 arter, Eukaryoter)

Fästingen är egentligen ett leddjur som innefattar många olika arter varav några finns i vårt land. I sig är fästingen inte farlig men tyvärr så bär de på blodsmittor där borrelia och TBE är två allvarliga sådana som de sprider.

KÄNNETECKEN: De två stora fästingfamiljerna utgörs av hårda fästingar (Ixodidae), med fler än 700 arter i världen, och mjuka fästingar (Argasidae), med omkring 200 arter. De hårda fästingarna har hårda plattor av kitin, och det är med dem som det svenska ordet fästing vanligen associeras. De mjuka fästingarna saknar de hårda plattorna och suger blod under minuter eller timmar, till skillnad från de hårda som borrar sig fast och suger blod under flera dagars tid. Den tredje fästingfamiljen – Nuttalliellidae – förekommer bara med en art, Nuttalliella namaqua, i Afrika.

Arten Ixodes ricinus är vanlig i Sverige. Den angriper framför allt varmblodiga djur av olika storlek, från sorkar och möss till de stora klövdjuren. Den är även vanlig på fåglar. Denna art är den som vanligen angriper människor och hennes husdjur i Sverige. Utöver denna art finns det elva andra arter hårda fästingar i Sverige, de flesta specialister på fåglar.

Det finns bara en art som tillhör de mjuka fästingarna i Sverige, fladdermusfästing, Argas vespertiliones, som i sällsynta fall även kan angripa människorI tropiska länder är fästingarna både talrikare och mer besvärliga. Fästingarna andas, åtminstone i fullbildat tillstånd, med trakéer.

De hårda fästingarnas ganska platta kropp är täckt med en kitinplåt på ryggsidans främre del. Vid kitinplåtens främre kant sticker den starkt utvecklade snabeln fram och ser ut som ett huvud. Den bakre delen av kroppen är i högsta grad tänjbar, trots att den är täckt av en läderartad hud. En fästing som i fastande tillstånd har en kroppslängd av drygt 2 millimeter kan efter att ha sugit sig full av blod svälla ut till storleken av en liten böna.

De mjuka fästingarna (Argasidae) är på ovansidan täckta av en oval skiva som är uppböjd i kanten. Dessa arter är 4 - 6 mm lång

BETEENDE & LIVSCYKEL: De unga djuren håller till på gräs och buskar, gärna längst ut i toppen av ett långt grässtrå. Därifrån hakar de sig fast vid varmblodiga djur, även människor, som går förbi. När de lyckats hamna på ett lämpligt offer, söker de sig till ett skyddat skrymsle på kroppen, med tunn hud. Fästingars mundelar (snabel) har kraftiga hakar som gör att de kan borra sig in i huden och sedan hålla sig kvar medan de suger blod. Ett svagt bedövande gift sprutas också in. I de flesta fall känner värddjuret inte någon smärta. Fästingen stannar i denna ställning en tid medan den suger sig full med blod, och upptäcks vanligen först när den svällt upp till en iögonfallande storlek. Efter flera dagar är fästingen fylld av blod motsvarande många gånger sin ursprungliga kroppsvikt. Den släpper då taget och lämnar sin värd.

De mjuka fästingarna har ett levnadssätt som mera liknar vägglössens. De gömmer sig på dagen och kommer fram nattetid för att suga blod. En känd mjuk fästingart är giftvägglusen från Miana (Argas persicus). I början på 1900-talet kunde den göra hela byar obeboeliga. Den förekommer i Iran och Egypten. Även i Europa förekommer en art, Argas reflexus, som påträffats i Italien, Frankrike och Tyskland, särskilt i duvslag. Ibland kan den till och med angripa människor.

Alla fästingar behöver tre olika värdar för att fullfölja sin livscykel. Fästingarna genomgår ett sexbent larvstadium, men får med tiden 8 ben försedda med häftskivor. Larven livnär sig på blod från små reptiler, fåglar och mindre däggdjur. Det är de vuxna fästingarna som parasiterar på större däggdjur. Man har på sistone kommit fram till att just rådjur är extra goda bärare av fästingar i dess komplicerade livscykel. Områden med mycket rådjur har bevisligen också stora problem med fästingburna smittor som just TBE och borrelia. Man studerar därför möjligheterna att hålla ned spridningen av smitta genom att minska populationerna av rådjur i framtiden, där det finns ett stort överskott på dessa.

Fästingar har många naturliga fiender. Man har kunnat konstatera att parasitsteklar, skalbaggar (bl.a. jordlöpare och kortvingar), enkelfotingar, fåglar, spindlar (bl.a. vargspindlar) och myror (bl.a. ettermyror) äter fästingar, något man ej visste om tidigare.

UTBREDNING: Fästingar har alltid funnits i vårt land men kopplingen till de allvarliga sjukdomarna dök främst upp på ostkusten vid Roslagen norr om Stockholm. Men dessa smittor har sedan spridit sig över hela södra och mellersta Sverige samt även norrut längs med norrlandskusten.

SJUKDOMAR - SYMPTOM & SMITTSPRIDNING: Fästingar kan överföra ett flertal sjukdomar till människan. De vanligaste i Finland och Sverige är borrelios och TBE. Det finns även fästingburen tyfus. Många djurarter har sina egna fästingburna sjukdomar, till exempel ehrlichios, vilket är ett problem vid boskapshållning.

Borreliainfektioner brukar inledningsvis typiskt yppa sig som en ringformig, växande rodnad kring bettstället. Om man efter 2–30 dagar efter fästingbettet ser en sådan rodnad, vilken växer till en handflatas storlek, så skall man omedelbart uppsöka läkare. Denna rodnad visar sig bara hos 50–75 % av dem som blivit smittade med borrelia. Alla får dock influensaliknande symptom (sommarinfluensa). Utan behandling kan allvarliga, kroniska besvär som svår klåda, trötthet, aptitlöshet, njurpåverkan, svullnad, huvudvärk, nackstelhet och ledbesvär uppträda.

TBE, även kallad fästingburen encefalit eller fästingburen hjärninflammation. TBE är en förkortning av det engelska namnet tick-borne encephalitis. Det är en fästingburen virussjukdom som orsakar hjärninflammation. Viruset är enkelsträngat RNA tillhörande virusfamiljen flavivirus. Smitta till människa är vektorburen och överförs främst via fästingar (i Sverige tillhörande arten vanlig fästing [Ixodes ricinus] och i Finland även Taigafästing [I. persulcatus], som förekommer i Ryssland och Asien), som sugit blod från infekterade varmblodiga djur, vanligen smågnagare men också större djur som exempelvis hjort och rådjur. TBE-smittade fästingar finns i Sverige främst kring Mälaren och i kustområdet från Roslagen till Kalmartrakten, i Finland främst på Åland och i Åbolands skärgård, men också till exempel i Simo i Lappland. I södra Dalarna har ett par personer smittats, vilket tyder på att sjukdomen nu etablerats även där, samt att fall även påträffats vid Bohuskusten. Även så långt norrut som i Västerbotten har man konstaterat fall. I Europa är Baltikum och Centraleuropa områden med störst spridning, där förekommer också TBE-smitta via opastöriserad, infekterad mjölk från getter och kor, men det har aldrig noterats i Sverige. Det finns idag vaccin mot TBE.

Inkubationstiden för sjukdomen TBE är 1-2 veckor efter smittotillfället. De som drabbas får hjärninflammation som resulterar i svår huvudvärk och feber, ibland kramper och till och med förlamning. Hos de flesta läker sjukdomen ut av sig själv men cirka 30 % får kvarvarande symptom eller permanenta besvär i form av minnesförluster, allvarlig trötthet och i några få fall bestående förlamning. Enstaka dödsfall har även förekommit. Behandlingen inriktar sig mot enskilda symptom eftersom det inte finns någon kur mot viruset. Barn som smittas får lindrigare symptom än vuxna.

VÅRDBEHOV: Man ska direkt efter att ha vistats i skog och mark kontrollera sig så man inte fått fästingar på sig. Fästingarna ska sedan avlägsnas på ett korrekt sätt så att infektioner ej uppstår. Man ska sedan vara uppmärksam på hudrodnader eller om man får influensaliknande symptom. I förekommande fall så ska man snarast kontakta sjukvården för vidare råd och eventuell behandling.

LÄNKAR: Wikipedia om fästingar - https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%A4stingar  Riksorganisationen Fästing.nu - http://fasting.nu/om-fastingar/  Länk till Wikipedia om TBE: https://sv.wikipedia.org/wiki/TBE

2 - BRÄNNMANET: Brännmaneterna är en talrik djurgrupp som mestadels består av vatten men likväl så är dessa röda medusor ett riktigt gissel på västkusten. Från södra Östersjön och vidare nordöstvart så är vattnet för litet salt för att dessa ska trivas. Främst så stöter man på brännmaneter i Bohuslän, Kattegatt och i Öresund.

KÄNNETECKEN: Röd brännmanet (Cyanea capillata), tillhörande klockmaneterna, är den art av maneter med störst känd medusa. Den förekommer i de kylslagna vattnen i Arktis, norra Atlanten och norra Stilla Havet, blott sällan söder om 42° nordlig latitud. Noteras bör att tillväxt hos de enstaka individerna hämmas i varmare vatten, varför de största exemplaren påträffas i de kallaste vattnen. I Sverige påträffas denna manet längs med västkusten och in i den sydvästra delen av Östersjön. Det finns liknande maneter i haven runt Australien och Nya Zeeland som eventuellt är samma art.

De röda brännmaneternas medusor kan bli över 2 meter i diameter över klockan , men det förekommer också mycket små brännmaneter. De största exemplaren kan ha tentakler ("bränntrådar") som är 30 meter långa. Färgen bestäms i hög grad av storleken. Stora individer har klarröd eller mörkt lila färg, medan små individer närmast är orangefärgade.

Den röda brännmaneten har en klocka som är indelad i åtta lober, vilket får den röda brännmaneten att likna en åttauddig stjärna. Från klockans centrum växer det ut små korta färgade munarmar. Bränntrådarna är mycket klibbiga och grupperade i åtta knippen. Varje knippe innehåller 65-150 trådar, som är uppställda i rader.

LIVSCYKEL: Alla klockmaneter har en livscykel som består av fyra faser: ägg, larv, polyp samt medusa, själva maneten. När de fullvuxna medusorna är könsmogna producerar de honliga individerna ägg vilka mognar fastklibbade i klockans underrede när de befruktats. När äggen är mogna, faller de till botten där de efter en tid kläcks till en frisimmande larv, som under en tid växer sig större. Slutligen fäster den fullvuxna larven sig på ett fast föremål, exempelvis en sten, och bildar en polyp. Efterhand som polypen växer, lossnar skivor från polypens övre del och bildar nya små medusor, vilka snabbt kan växa i storlek under bra förhållanden. Temperaturen är här mindre viktig än bottenvattnets salinitet, detta är orsaken till avsaknaden av brännmanet i Östersjön. Det är värt att notera att av manetens fyra stadier är det enbart i vartannat stadium organismen intar näring, som frisimmande larv och som medusa.

UTBREDNING: I svenska vatten blir den röda brännmaneten vanligen inte mer än 50-60 centimeter i diameter under badsäsongen. Under hösten kan enstaka exemplar dock bli närmare 1 meter i diameter. I Bohuslän kan de uppträda i stort antal redan i slutet av maj, längs Hallandskusten kring midsommar och i Öresund från en bit in i juli. Som nämnts trivs brännmaneter bäst i kallt vatten, detta saknar dock betydelse när maneterna väl kommit in på grundare vatten. Brännmaneter kan uppträda i stora antal även vid relativt höga badtemperaturer. Brännmaneten fortplantar sig i svenska vatten längs hela västkusten ner till Öresund. Den kan dock följa strömmar in i sydvästra Östersjön.

GIFTIGHET & VERKAN: Den enda delen av brännmaneten som inte "bränns" är klockans ovansida. Brännmaneter utsöndrar ett gift från sina tusentals nässelceller, vilka dels sitter på tentaklerna, men i högre antal allt närmre manetens mun. Beröring av tentakler är mycket obehagligt och tämligen smärtsamt. Att simma eller dyka rakt på eller igenom ett större exemplar, så att stora delar av kroppsytan kommer i beröring med maneten fordrar sjukhusvård.

Även på döda maneter eller delar av maneter utlöses dess nässelceller på samma sätt som på levande organismer. Att till exempel kasta stenar på brännmaneter i syfte att kunna bada är därför kontraproduktivt. Upptäcks enstaka exemplar på en badplats kan man plocka upp dem på land med hjälp av en håv. Maneten torkar då snabbt ut och även dess nässelceller förstörs.

VÅRDBEHOV: Behandling sker först och främst genom att kvarsittande tentakler plockas bort med pincett. Många "huskurer" finns beskrivna, och av dessa måste främst metoden "att skrubba såren med sand" avskrivas, detta förvärrar endast skadan även om kvarvarande tentakler först har tagits bort. Spolning med saltvatten eller vinäger kan ge viss lindring, saltvattnet ger också kylning som hjälper till att lindra. Svåra fall behandlas på sjukhus med antihistaminer och (vid behov) hjärt-lungräddning. De flesta dödsfall i samband med brännmaneter beror dock på drunkning eller hjärtinfarkter på djupt vatten.

En fara att påpeka är att manetens nässelceller inte kan penetrera handflatornas och fotsulornas tjocka hudlager. Man kan ha fått manettrådar som man ej uppfattar inne i händerna. I sammanhanget kan man sedan av misstag klia sig i ögonen eller på andra avsevärt känsligare ställen, med en våldsam smärta som följd. Rikligt med vatten att skölja med bör därför finnas nära till hands.

LÄNKAR: Wikipedia om brännmaneter: https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6d_br%C3%A4nnmanet  
 Myggfeber.se: http://www.myggfeber.se/information/sommarpl%C3%A5gor-i-sverige/svenska-br%C3%A4nnmaneter-13910063

Fotnot: Blåmaneten eller även kallad öronmaneten är helt ofarlig och bränns knappast. Undantaget om man skulle få dess trådar i ögonen. De trivs i såväl Östersjön som i västerhavet och kan vara lokalt mycket talrika. Maneterna utgör en viktig yngelkammare, där t.ex. vitlingens yngel (en torskfisk) söker skydd bland brännmanetens trådar. På västkusten brukar i regel de bästa fiskena efter vitling med handredskap ofta vara där det är gott om brännmaneter.

VÄXTER MAN SKA SE UPP FÖR! - JÄTTEBJÖRNLOKA & BRÄNNÄSSLA: Jättebjörnlokan kom till Sverige kring förra sekelskiftet då de var en "pampig - ståtlig" prydnadsväxt som populärt odlades i många litet finare trädgårdar. Denna enorma växt har sedan förvildats och bildat enorma bestånd, särskilt utmed vattendrag eller dalsänkor med riklig tillgång av fukt och vatten. Växten är idag en så kallad "invasiv art" och tränger undan den naturliga floran.

KÄNNETECKEN: Jättebjörnlokan är en mycket storväxt, flerårig ört. Stjälken kan bli upp till tre meter hög och nästan tio centimeter tjock, den är glest styvhårig, något räfflad och vanligen mer eller mindre rödfläckig. Bladen är mycket stora, upp till en meter breda. De är dubbelt till tre gånger pardelade, kala eller på undersidan finhåriga, med rundat ovala, spetsiga eller långt utdragna bladflikar som oftast är tandade i kanten. Jätteloka blommar i juli-augusti, blommorna är vita och sitter i mycket stora, plattade till halvklotformigt välvda flockar. De yttersta blommorna i flocken är oftast större än de övriga. Ståndarna har gröngula eller rödaktiga ståndarknappar. Frukterna är drygt en centimeter långa, runda till elliptiska, med kraftiga oljekanaler som är vidgade nedtill. Jätteloka är möjligen ett samlingsnamn för ett antal oklart avgränsade arter som avviker något i utseende och i val av ståndort. Tre av dessa arter är tromsöloka (H. persicum), hörsneloka (H. platytaenium) och kungsholmsloka (H. stevenii).

Andra vetenskapliga namn som har applicerats på de olika typerna av svenska jättelokor är H. giganteum, H. pubescens. Det är dock ännu inte fullt klarlagt om det verkligen finns mer än en variabel art, eller i så fall vilka arter det rör sig om.

UTBREDNING: Jätteloka är en ursprungligen odlad och förvildad växt som naturaliserats och som numera är ganska vanlig i vissa trakter, främst i Syd- och Mellansverige. Den är vanligast i Stockholmstrakten och i Skåne och kan på sina ställen bilda enorma bestånd. Arten härstammar från området kring Kaukasus, varifrån man beskrivit ett stort antal mycket snarlika arter. I Sydsverige finner man mycket storväxta former med kortare bladflikar och hårig bladundersida. De växer företrädesvis fuktigt och påträffas ofta vid bäckar, i kärr och på stränder. Den i Stockholmstrakten förekommande arten kungsholmsloka (H. stevenii) är oftast mindre högväxt, har långt utdragna bladflikar och kal bladundersida. Den växer på torrare ställen än den sydsvenska, i vägkanter, industritomter, banvallar och på ruderatmarker. I norra Sverige finner man tromsöloka (H. persicum), det är en spädare typ med mindre blad och kortare bladflikar, vilken ofta doftar aromatiskt. Den växer i ängsmark och vid bebyggelse. Första fynduppgift är från Lidingö, Uppland och publicerades 1918. Men redan 1870 omnämner Lilja i Skånes flora "Jätte Björnfloka", Heracleum giganteum Horn. som förvildad (Hylander 1971).

GIFTIGHET & VERKAN: Jätteloka odlades tidigare som prydnadsväxt i trädgårdar. Deras stora blomflockar och monumentala uppenbarelse gjorde arten populär men deras härdighet ger den snarast karaktären av ogräs. Lokan odlas knappast längre eftersom den därtill är giftig då den innehåller furanokumariner som är irriterande på hud, särskilt om huden utsätts för solbestrålning (fotosensibilisering). Brännskadeliknande symtom med kraftig hudirritation, rodnad och blåsor, som kan bli stora och smärtsamma. Besvären kan kvarstå i veckor, eventuellt även ärrbildning och mörkfärgning av huden.

Förgiftningar genom förtäring av växten är inte kända hos människa. Men man avrådes bestämt till att försöka äta växten.

VÅRDBEHOV: Man bör undvika att komma i kontakt med växtsaften, särskilt om man riskerar utsättas för solljus och därför undvika områden med jätteloka, där dessa finns, utan skyddskläder. Särskilt barn kan som okunniga lockas till dessa enorma växter och växterna bör bekämpas snarast.

Får man växtsaft på huden eller i ögonen bör man snarast skölja med rikliga mängder vatten. Man bör även kontakta giftinformationscentralen för eventuella vidare råd. I svårare fall bör sjukhus uppsökas snarast.

BEKÄMPNING AV EN INVASIV ART: Jättebjörnlokan betraktas som invasiv främmande art och i och med dess giftighet bekämpas växten i ett flertal av Sveriges kommuner.

Trafikverket bekämpar lokan inom vägområden genom att klippa ner den. Jättelokorna är populära att ta hem och torka, men Trafikverket varnar för att låta växten sticka ut genom bakluckan vid hemfärden då växten på så sätt kan sprida sina frön och ge upphov till tusentals nya plantor längs vägen.

Lokan bygger under sitt första år upp en kraftig rotstam och går först under andra året i blom under rik frösättning. Ett bestånd kan bekämpas rent mekaniskt på så sätt att blomställningar skärs av i syfte att förhindra all föryngring av beståndet, men detta kräver planlagd, noggrann uppföljning så att inga mogna frön kvarstår och bekämpningen måste pågå oavbrutet under två till tre år innan den sista plantan försvunnit. Gamla frön kan gro efter så lång tid som 7 år i mark, så övervakning av växtplatsen behövs.

Om blomställningarna skärs av tidigt förhindras frösättning snabbt och effektivt även om blomställningarna lämnas kvar på marken. Vid beskärning i ett senare skede måste blomställningarna samlas upp - något som i hög grad fördyrar och komplicerar bekämpningen. Jättelokan kommer att driva fram en ny (lägre) blomning efter beskärning enligt ovan, och även denna kan hinna gå i frö, varför det är viktigt att bevaka utvecklingen och inte nöja sig med endast ett ingripande per säsong. Då hinner man även att komma åt plantor som är senare med sin första blomning.

Något om andra invasiva arter:

Ett par exempel på andra invasiva arter är Lupin som härstammar från Amerika. De stora bestånden är vackra och syns ofta utmed våra vägar. Men växten tränger även denna undan den naturliga floran. Ytterligare en växt som är besvärlig är Parkslide som bildar en tre meter hög "ljungel" av snabbväxande stjälkar och stora blad. Vi återkommer med en särskild artikel om en rad invasiva arter , såväl växter och djur, man bör hålla under uppsikt och se upp för.

Se även Statens Jordbruksverks föreskrifter om bekämpning av jättelokan (Heracleum mantegazzianum); beslutade den 12 mars 1998 (SJVFS 1998:31)

LÄNK OM JÄTTELOKAN (Wikipedia): https://sv.wikipedia.org/wiki/J%C3%A4tteloka

BRÄNNÄSSLA: Den sista otrevliga "bekantskapen" sommartid (ändock ej så otrevlig trots allt), är också kanske den minst farliga men kan likväl orsaka smått otäcka besvär om man kommer i kontakt med brännässlor. Inte allt för sällan så stöter man på nässlorna bakom uthus, brinkar, åslänter med mera där det gärna är litet halvskuggigt. Nästan alla människor har fått stifta bekantskap med nässlor på något sätt. Men nässlan har också en rad mycket positiva egenskaper som även gör denna till en viktig medicinal och nyttoväxt och faktiskt även ett gott livsmedel!

KÄNNETECKEN: Blommorna är enkönade; växten är dessutom oftast tvåbyggare. Liksom hos de flesta vindblommiga växter är frukten en nöt. I likhet med andra arter i nässelsläktet är den en ört med små grönaktiga vindblommor. Dessa pollineras av vinden genom att ståndarna hastigt rätar ut sig från sitt inböjda läge när blomman mognar. Pollenet slungas därvid upp i luften. Hela växten (utom bladens ovansida) är försedd med brännhår (se artikeln om nässelsläktet).

Brännässlan kväver andra örter; jordskiktet är vanligtvis bart under ett nässelstånd. Närvaron av brännässlor är en stark indikation på att marken är kraftigt kvävehaltig. Ett 29 cm långt blad av brännässla hittades 2011 i Grohed söder om Uddevalla.

GIFTIGHET & VERKAN: Kontakt med brännässlans brännhår ger urticaria eller "nässelutslag" (denna benämning ges även till denna form av utslag av andra orsaker). Den smärta som uppstår vid beröring av brännässlans brännhår börjar avta efter cirka 5 minuter. Efter cirka 15 minuter är vanligtvis smärtan helt borta. Klåda och irritation kan förekomma i över tolv timmar efter beröring. Sällan så krävs medicinsk vård om man "bränt sig". Det som sker när man kommer i kontakt med nässlan är att hundra - tusentals små rör med gift bryts av och fastnar i hudens yttre skikt. En del av detta giftet tränger in i huden varvid irritation och klåda uppstår.

VÅRDBEHOV: Man kan tvätta bort giftet på utsatta kroppsdelar, oftast armar, händer och ben med ljummet vatten och eller sårvårdslösning. Endast om man möjligen är allergisk bör giftinformationscentralen och sjukvården kontaktas. Några direkta dödsfall i samband med nässelutslag har ej konstaterats.

ANVÄNDNING: Nässlorna har ett stort värde då de både är ett utmärkt livsmedel och även en medicinalväxt. De späda vårskotten kan skördas till föda (nässelkål och nässelsoppa). Dessa har en smak som påminner om spenat och gurka sedan de kokats. De är rika på vitamin A, och C och mineralerna järn, kalium, mangan och kalcium.

De nordamerikanska indianerna skördade brännässlor på våren när tillgången på andra växter var knapp. Brännässlornas trikomer (fina hår) innehåller bland annat histamin som försvar mot växtätare. Både vid blötläggning och vid kokning försvinner gifterna och nässlan blir ätlig. Senare under säsongen utvecklar nässlan kystoliter, som kan irritera njurarna, varför det är viktigt att bara plocka de späda skotten.

Nässlor används även som dryck med olika tillsatser, till örtte kan även fullstora blad torkas och användas. Och t.o.m. så kan man brygga ett nässelöl!

Medicinsk användning: Inom folkmedicinen används brännässla invärtes vid anemi, ödem och diabetes, samt utvärtes vid reumatiska åkommor. Hela växten kommer till användning och vid invärtes användning är ovanjordsdelen blodbildningsökande, urindrivande och svagt blodsockersänkande. Använd utvärtes ökar den hudgenomblödningen. Aktiva ämnen är vitamin C, järn och, i färsk växt, även histamin, acetylkolin och myrsyra.

Övrig användning: Stjälken har tidigare använts för att ge bastfibrer. Nässlorna rötades och bearbetades till fibrer precis som lin. Fibrerna är mycket korta och svåra att spinna, men blandades ibland ut med lin. Nässelfibrerna spanns till ett fint tyg, nättelduk (det vill säga nässelduk). Förr användes även roten till textilfärgning.

För att hålla mal och skadeinsekter borta kan man ha en nässla i en blomkruka. Brännässlor används också för att göra nässelvatten för att gödsla andra grödor.

Nässlorna är även viktig föda för olika djur och andra växter. Brännässlan är värdväxt för flera insekter, som till exempel nässelfjäril och kartfjäril. Den tämligen ovanliga växten nässelsnärja (Cuscuta europaea) parasiterar på nässlor.

LÄNKNING: https://sv.wikipedia.org/wiki/Br%C3%A4nn%C3%A4ssla

SLUTORD:

Genom denna lilla miniserie hoppas vi på EWP att du fått lära dig mer om de kanske mindre trevliga företeelserna man kan stöta på där faktiskt nässlan ovan ändå kan tjäna som ett exempel på många positiva saker som också finns knutna till "sommarens faror".

Man ska därför undvika att döda djur i onödan. Såväl huggorm som getingar är viktiga nyttodjur som håller andra populationer av skadedjur nere. Det är egentligen bara de invasiva arterna som t.ex. mårdhund, amerikansk hummer, jätteloka (som nänts ovan), parkslide, amerikansk lupin som bör decimeras i möjligaste mån.

De hör ej hemma i vår flora och fauna och orsakar ohotat stor skada i vårt ekosystem. Men det är en annan historia det.

Länk till "Sommarens faror - Del 1: http://www.ewp.se/nyheter.php?id=1912

Källor: Wikipedia & eget material.

 

Skribent: S. Johansson


Skriv en kommentar
Du måste vara inloggad för att kunna skriva en kommentar


Kommenterar till den här nyheten (0):




Fler nyheter